Vecka 22 och 23.


 
Senaste veckan har handlat om en dag i taget.
Slog upp min kalender för första gången på 14 dagar nu där bokmärket fortfarande låg kvar på vecka 21. Allt har egentligen bara stått still sen den 25e.
 
Många stunder känns det dock fortfarande som att inget hänt, att jag mentalt ställt in mig på att Gossen just nu ligger i fönstret hemma hos pappa i mitt föräldrahem. Snart kommer han sträcka på sig och jamandes gå mot dörrn. Lägga sig i gräset under äppelträdet.
Kanske nån slags försvarsmekanism eller överlevnadsinstinkt för att inte helt drunkna i sorg.
 
Tack så himla mycket förresten för kommentarerna på förgående inlägg. Blir glad över att det mottogs så väl. Har ju inte skrivit något känslosamt riktigt här innan, utan när jag haft det jobbigt har jag mest skrivit mellan raderna eller ingenting alls. Men det här behövde verkligen komma ut. Han var ju en av mina bästa personer och jag har aldrig upplevt en så stor sorg nån gång innan.
 
Helgen som var har jag och oskar hängt med vänner, solat på klipporna och haft hemgjord-pizza-kväll. Har varit så skönt att skingra tankarna och kunna känna att man haft kul igen.
 
Bloggupplägget här kommer komma tillbaka till sin "vanliga" form så småningom. Såg att jag fått ett gäng nya prenumeranter, hej! Lustigt att ni får lära känna min vardag mitt i allt det här. Men just nu får det vara lite så.
 
 
Allmänt, Tankar | |
#1 - - Ellen:

<3

Upp