En månad.


 
23e juni.
Det är tidig morgon och det är helt tyst. Surr av dator, men inga tassar som ljuder över golvet. Det är midsommar och det hade därför kunnat vara helt normalt. Vi ska nämligen iväg så du hade behövt semestra hos pappa ett par dagar för att inte lämnas ensam.
Men ett par dagar är fyra veckor nu. Fyra veckor utan att jag kunnat hålla om dig en enda gång.
 
Varje dag fattas det nån. Det blir små bäckar i ögonen om jag påminns om nåt, ser en bild på dig som väcker ett minne. Allt går hela tiden lättare, men jag kan fortfarande snabbt förvandlas till en liten pöl. Har fortfarande svårt att ta in. Kan fortfarande sitta i soffan, titta mot hallen och vänta på att du ska komma tassande genom dörrhålet.
 
 
25e juni.
Prick en månad nu.
Saknar dig extra mycket just idag.
 
 
 
Gossen, Tankar | | En kommentar |

Fem år, tre månader och fyra dagar.


 
Det är den 23e maj 2018.
Vi har tid för en veterinärundersökning klockan två och i bilen påväg dit hör jag Laleh på bilradion "jag är inte beredd att dö än". Jag har en dålig magkänsla men jag slutar inte hoppas på att den är fel. Slutar inte hoppas på att låten vi hör är ett tecken på att allt kan bli bra. Att du kan få medicin.
 
Vi får besked att dina värden är riktigt dåliga. Det sämsta tänkbara. Och när veterinären berättat vad som kanske är allra bäst att göra nu och sen lämnar rummet, bryter jag ihop och gör salta pölar på britsen.
 
 
 
24e maj 2018.
Det är kväll och du har lagt dig tillrätta hos mig i sängen som du alltid gör. Mitt på min arm och med din mjuka kind närmast min. Precis som att sova sked. Min sambo var alltid lite avundsjuk på det, hur vi alltid kröp ned på samma sätt varje natt, hur fint det var att vi hade det som vår egen godnatt-ritual. Att det bara var hos mig du sov så.
 
Du spinner och efter en stund reser du dig lite upp, vänder dig halvt om och jag tror att du ska gå. Men du sätter dig näranära mitt ansikte, placerar en tass på min bröstkorg och den andra trycker du mot min kind två gånger om. Du brukar alltid göra så när du vill ha lite extra uppmärksamhet. Alla klor infällda så gott det går.
 
Du vänder dig om igen och lägger dig tillrätta som innan. Min högra hand åter om den mjukaste magen jag vet. Och jag blir så rörd av det du gjort, känner att det var din gest att säga att allt är okej. Vi har haft det så himla bra ihop, jag vet att du är ledsen, men jag är redo.
 
 
 
25e maj 2018.
Världens sorgligaste dag.
I två dagar har jag hoppats att det aldrig ska bli fredag. Hoppats på att hitta en utväg. Men dagen är här nu och vi har bestämt oss. Jag kan inte med att låta dig må dåligt mer.
 
Det har gått så fort. Det är en av de varmaste och soligaste dagarna i maj, men du vill inte gå ut. Du ligger i soffan och jag vet att du bara väntar nu.
 
Vi har tagit med din bästa leksak – cigarren, och ett litet knippe blå förgätmigej-blommor som brukade strykas mot din päls när du tassade runt i pappas trädgård.
Jag tror att klockan är ungefär halv två. Du ligger i mitt knä med ett tungt huvud på min underarm. Vi hör dig göra en djup sista suck och jag vill aldrig sluta hålla dig.
 
 
 
26e maj 2018.
Jag vaknar tidigt, hjärtat känns som en tung sten på vänster sida och jag får dra några djupa andetag. Det är mulet ute, och för första gången på flera veckor ska det bli regn idag.
 
Förstår inte vem jag kommer vara utan dig nu. Ronette och Gossen har ju alltid varit ett. Som ett paket, eller ett kit. Den ena på köpet.
Hör ett snabbt knarr i golvet och önskar att det hade varit du som kom tassande. Önskar att allt hade varit en av mina återkommande panikdrömmer jag haft om dig genom åren, att du försvann men när jag slog upp ögonen igen så låg du där bredvid.
 
Ena kvarten går det inte att stoppa de blöta bäckarna på mina kinder, och i nästa känns det som om det aldrig hänt. Du väntar ju på mig hemma i lägenheten. På kanten av sängen ligger du och väntar.
 
 
 
 
Gossen. Tack för den här tiden. Du har varit hos mig när jag som mest behövt och jag är så glad att du accepterade mig från allra första sekund. När jag klev in hos dig för första gången, gosade du din kind mot min så mycket att jag knappt såg adoptionspapprena på skrivbordet framför. Jag var din människa direkt, och jag är så glad för alla år, månader och dagar som jag fick vara det.
 
Att ha tagit hand om dig är det bästa jag gjort.
Kommer sakna så mycket hur det kändes att borra ner ansiktet i din päls, hur du kurrjamade när jag steg innanför dörren, hur du petade oss på våra armar om kvällarna, du.. du.. kan jag få ligga i ditt knä snälla? Kommer sakna att få somna med mitt ansikte mot ditt huvud.
 
Men du kommer fortsätta vara med mig.
Du och jag föralltid<3
 
 
 ___________
Gossen har nu fått en egen kategori här där jag samlat alla mina bästa inlägg om honom och kan minnas tillbaka. Här hittar ni den.

(Det här är det svåraste inlägget jag skrivit nånsin. Och jag har behövt ta paus hundra gånger för att inte blöta ned tangentbordet. Att låta honom gå är det värsta jag gjort, men förhoppningsvis det allra bästa för honom just där och då.)
 
Gossen, Tankar | Gossen | | 7 kommentarer |

Nu har du varit under mina vingar i fem år.


Idag är Gossens dag. Och även vår dag kanske, för nu har vi hängt ihop i fem år<3
Eftersom han är adopterad är hans adoptionsdag även hans födelsedag har jag bestämt. Jag vet ju inget annat, men åh vad jag önskar att han kunde prata och berätta. Hur det egentligen är, hur och var han är uppväxt, varför han blev hemlös, vad han kallades.
 
Sedan den 20e februari 2013 kallas han i alla fall Gossen, den finaste lille filur jag vet. Det var då jag åkte iväg från Mölndal till Lysekil för att hämta hem honom. Jag har vetat sedan alltid att jag vill ha katt. Så i slutet av 2012 när jag fick min första egna lägenhet, började jag direkt leta efter en potentiell pälskompis. Att adoptera kändes även ganska självklart. Att öppna sitt hem för nån som är lite vilse eller som hamnat snett.
 
Ungefär två månader efter min inflytt hittade jag honom efter en stunds googlande. Katthemmet han var intagen på hade bilder och små korta beskrivningar på varje kisse. Jag har alltid tyckt att just vita tassar är så fint, och därför klickade jag in just på hans annons. Och den stämde så bra in på vad jag sökte. "Mycket kelig och älskar att krypa ihop i knäet och gosa". Minst sagt! Gossen är knävärmare deluxe.
 
I år är han beräknad att fylla 10. Men trots att små synliga vita hårstrån börjat komma fram runt nosen, får han fortfarande sina bus-anfall och springer runt som den lille pojke han alltid varit.
 
Idag startade vi dagen med presenter förstås (hans bästa godis, påfyllning av kattgräs, och ett guldhalsband med hans namn).
 
Tackar mig själv varje 20e februari att jag skickade iväg det där mejlet. Eller varje dag ju såklart. Fem år känns egentligen ganska lite, han är så självklar att det är som om jag haft han föralltid.
Tror jag kan skriva en hel roman om Gossen. Så jag slutar här. Puss världens bästa<3 Tack för att du vill vara min.
 
---
Andra inlägg om Gossen:
 
 
Allmänt, Gossen, Tankar | Gossen, Husdjur | | 2 kommentarer |
Upp