26e maj 2018.
Jag vaknar tidigt, hjärtat känns som en tung sten på vänster sida och jag får dra några djupa andetag. Det är mulet ute, och för första gången på flera veckor ska det bli regn idag.
Förstår inte vem jag kommer vara utan dig nu. Ronette och Gossen har ju alltid varit ett. Som ett paket, eller ett kit. Den ena på köpet.
Hör ett snabbt knarr i golvet och önskar att det hade varit du som kom tassande. Önskar att allt hade varit en av mina återkommande panikdrömmer jag haft om dig genom åren, att du försvann men när jag slog upp ögonen igen så låg du där bredvid.
Ena kvarten går det inte att stoppa de blöta bäckarna på mina kinder, och i nästa känns det som om det aldrig hänt. Du väntar ju på mig hemma i lägenheten. På kanten av sängen ligger du och väntar.
Gossen. Tack för den här tiden. Du har varit hos mig när jag som mest behövt och jag är så glad att du accepterade mig från allra första sekund. När jag klev in hos dig för första gången, gosade du din kind mot min så mycket att jag knappt såg adoptionspapprena på skrivbordet framför. Jag var din människa direkt, och jag är så glad för alla år, månader och dagar som jag fick vara det.
Att ha tagit hand om dig är det bästa jag gjort.
Kommer sakna så mycket hur det kändes att borra ner ansiktet i din päls, hur du kurrjamade när jag steg innanför dörren, hur du petade oss på våra armar om kvällarna, du.. du.. kan jag få ligga i ditt knä snälla? Kommer sakna att få somna med mitt ansikte mot ditt huvud.
Men du kommer fortsätta vara med mig.
___________
Gossen har nu fått en egen kategori här där jag samlat alla mina bästa inlägg om honom och kan minnas tillbaka. Här hittar ni den.
(Det här är det svåraste inlägget jag skrivit nånsin. Och jag har behövt ta paus hundra gånger för att inte blöta ned tangentbordet. Att låta honom gå är det värsta jag gjort, men förhoppningsvis det allra bästa för honom just där och då.)
❤️